did the wind sweep you off your feet?
Tiden går så fort, men ändå så långsamt. Hejdlöst blir gammalt till nytt. Inte så snabbt, flicka lilla. Vill riva, slita, få urvägen. Låt mig komma förbi. Ibland brister det, man faller tillbaka och famlar i mörkret. Ramlar och rumlar. Kraften tar slut och där ligger man, tillbaka på ruta ett. Eller? Att stå på fel sida av vägen, okapapel till att ta sig över med minnen som inte går att sudda ut. Rör om och snurra runt, vrid tillbaka, stanna, stopp. Ibland är det lätt att glömma, lätt att hålla andan för att inte spräcka ytan eller blotta sig. Någon sa att det är våra brister som gör oss till människor. True story.
Kommentarer
Trackback
